Barnets relation till mor- och farföräldrar kan ha betydelse i en vårdnadstvist, men den påverkar sällan beslutet direkt. Domstolen utgår alltid från barnets bästa, och ser på relationen till släktingar som en del av barnets trygghet och sociala nätverk.
En stark och positiv relation till mor- eller farföräldrar kan visa att barnet har stabilitet, kontinuitet och känslomässigt stöd i sin vardag. Om en förälder möjliggör och uppmuntrar sådana kontakter, kan det uppfattas som tecken på god samarbetsförmåga och barnfokus.
Omvänt kan det väga negativt om en förälder aktivt motverkar barnets kontakt med den andra förälderns släktingar utan rimlig orsak. Domstolen kan då bedöma att föräldern inte främjar barnets rätt till breda familjerelationer.
Mor- och farföräldrar har däremot ingen självständig rätt till umgänge enligt lag, men deras roll kan framgå i socialtjänstens utredning som ett stöd för barnets trygghet.
Sammanfattning:
Barnets relation till mor- och farföräldrar påverkar vårdnadsbedömningen indirekt. Domstolen ser positivt på föräldrar som stödjer barnets familjeband och trygghet, men fokus ligger alltid på föräldrarnas förmåga – inte släktingarnas rättigheter.
