Barnets egna uttalanden kan få stor betydelse i en vårdnadstvist – men de används med stor försiktighet. Domstolen vill förstå barnets upplevelse och vilja, men måste samtidigt säkerställa att uttalandena är fria från påverkan och bedöms i sitt sammanhang.
Barnet hörs inte direkt i domstol, utan via familjerättens utredare eller socialtjänsten. De som pratar med barnet har utbildning i barnintervjuer och ska ställa öppna, neutrala frågor. Barnets svar dokumenteras i utredningen och vägs in i helhetsbedömningen.
Domstolen tittar bland annat på:
-
Barnets ålder och mognad – ju äldre barnet är, desto mer väger viljan.
-
Konsekvens över tid – om barnet uttryckt samma sak vid olika tillfällen.
-
Trovärdighet och detaljrikedom – spontana och självständiga uttalanden väger tyngre än upprepade fraser.
-
Eventuell påverkan från föräldrarna – om barnet verkar säga det ena vill höra.
Barnets röst är viktig, men den är inte ensam avgörande. Domstolen väger alltid barnets uttalanden mot övrig bevisning, som utredningar, vittnesmål och observationer.
Sammanfattning:
Barnets egna uttalanden används som en del av bevisningen, men tolkas med försiktighet. Domstolen vill höra barnets röst – men utan att låta barnet bära ansvaret för beslutet.
