En domstols huvuduppgift i en vårdnadstvist är att avgöra vad som är barnets bästa. Om en förälder inte kan ge barnet tillräcklig omsorg kan det leda till att den andre föräldern tilldöms ensam vårdnad. Men vad menas egentligen med bristande omsorg och vilka krav ställer domstolen?
Vad innebär bristande omsorg?
Bristande omsorg kan ta sig många uttryck, till exempel:
-
Att barnet inte får sina grundläggande behov tillgodosedda (mat, kläder, trygg bostad).
-
Att barnet försummas känslomässigt, till exempel genom brist på närhet, stöd och trygghet.
-
Att barnet lämnas utan tillsyn eller utsätts för riskfyllda situationer.
-
Att föräldern inte förmår skydda barnet mot våld, missbruk eller andra allvarliga risker.
Bevisningens betydelse
För att domstolen ska ge ensam vårdnad krävs bevisning som styrker bristande omsorg. Det kan vara:
-
Utlåtanden från socialtjänsten.
-
Journaler från sjukvård eller BVC.
-
Vittnesmål från exempelvis anhöriga eller skolpersonal.
-
Dokumenterade händelser som visar på försummelse.
Domstolens bedömning
Domstolen väger alltid in en helhetsbild:
-
Är bristerna tillfälliga eller långvariga?
-
Finns risk att barnet far illa framöver?
-
Är föräldern villig och kapabel att förändra situationen?
Om bristerna är allvarliga och långvariga talar det starkt för att den andre föräldern ska få ensam vårdnad.
Påverkan på umgänge
Även om en förälder förlorar vårdnaden kan barnet i vissa fall ha rätt till umgänge, om det bedöms vara förenligt med barnets bästa. Domstolen kan besluta om:
-
Begränsat umgänge.
-
Umgänge under övervakning.
-
Inget umgänge alls, om riskerna är för stora.
Sammanfattning
För att få ensam vårdnad på grund av bristande omsorg krävs att det finns tydliga bevis för att den andre föräldern inte förmår ta hand om barnet på ett tryggt och tillfredsställande sätt. Domstolen gör alltid en helhetsbedömning, där barnets trygghet och välmående väger tyngst.
