När föräldrar separerar kan det uppstå oenigheter om barnets vårdnad, boende och umgänge. En central fråga i många vårdnadstvister är umgängesrätten, det vill säga barnets rätt att träffa den förälder som det inte bor hos. Umgängesrätten regleras alltid utifrån barnets bästa, inte föräldrarnas önskemål.
Vad menas med umgängesrätt?
Umgängesrätten innebär att barnet har rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Det är alltså inte föräldern som har en ”rättighet” till umgänge, utan barnet. Syftet är att barnet ska kunna ha en stabil relation med båda föräldrarna även efter en separation.
Hur bestäms umgänget?
Umgänget kan regleras på olika sätt:
-
Genom avtal mellan föräldrarna, ofta med hjälp av familjerätten.
-
Genom domstolsbeslut om föräldrarna inte kommer överens.
-
Flexibelt umgänge där tiderna anpassas efter barnets behov och ålder.
Exempel på umgängesformer
-
Vanliga helger varannan vecka.
-
Lov- och semesterumgänge.
-
Telefon- och videosamtal som komplement.
-
Umgänge under övervakning, om särskilda skäl finns (till exempel vid risk för våld eller missbruk).
Vad tar domstolen hänsyn till?
När domstolen avgör en tvist om umgänge beaktas alltid:
-
Barnets ålder och mognad.
-
Barnets behov av stabilitet och trygghet.
-
Risken för att barnet far illa.
-
Barnets egen vilja, om barnet är tillräckligt moget.
Kan umgängesrätten begränsas?
Ja, i vissa fall kan umgänget begränsas eller helt uteslutas, till exempel om det finns risk för våld, övergrepp eller andra allvarliga problem. Domstolen kan då besluta om begränsat eller övervakat umgänge för att skydda barnet.
Sammanfattning
Umgängesrätten i en vårdnadstvist handlar om barnets rätt till kontakt med båda föräldrarna. Om föräldrarna inte kan komma överens kan tingsrätten besluta om hur umgänget ska se ut, alltid med barnets bästa i fokus. I vissa fall kan umgänget begränsas för att skydda barnet, men huvudregeln är att barn mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna.
